Visar inlägg med etikett flytt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett flytt. Visa alla inlägg

fredag 13 december 2019

Adventskalender lucka 13

"Vänta på vind" av Oskar Kroon är årets vinnare av Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok.  Vingas föräldrar har skilt sig. Det började med att pappa var borta mycket och kom hem sent. Sedan kom han  hem ibland och åt middag och tog med sig några saker varje gång. Nu bor han med Angelica och snart ska Vinga få ett syskon. Fast Vinga tycker inte att det är ett syskon, eftersom barnet inte har samma mamma som hon.


Vinga tillbringar sommarlovet på en ö hos morfar. De är lika varandra. Båda tycker om havet, lugnet och uppskattar tystnaden. På ön arbetar Vinga med sin snipa som hon fått av morfar. En dag träffar hon på en strandad val men också Rut. Vinga har inte haft någon vän tidigare. Med Rut är det annorlunda. Hon väcker känslor i Vinga som hon inte känt tidigare.


Så en dag måste Vinga lämna ön för att åka till staden. Lillebror har anlänt. Morfar lovar Vinga att hon ska få komma tillbaka till ön och gör henne sällskap. Morfar vet att det kommer att bli oroligt på havet.


Det här är en berättelse som etsar sig fast och det är svårt att släppa bokens huvudpersoner. Boken är välskriven och det finns mycket mellan raderna att samtala kring. En utmärkt högläsningsbok från cirka elva år.



onsdag 29 augusti 2018

Hjärtat är en knuten hand

Jag verkar ha en förkärlek för böcker som handlar om hjärtan, alltså de fysiska muskler som pumpar runt blodet i våra kroppar. Kanske handlar det om att jag själv för tre år sedan plötsligt drabbades av hjärtsjukdom och tvingades operera in en pacemaker. Eller så är det bara otroligt fascinerande att en muskel, stor som din knutna näve, är det som får hela din kropp att fungera. Med visst bistånd från hjärnan såklart ;)
https://www.adlibris.com/se/bok/hjartat-ar-en-knuten-hand-9789127155824Hjärtat är en knuten hand av den norska författaren Ingrid Ovedie Volden handlar om Oliver och Aline. Oliver bryr sig inte överdrivet mycket om skolan, han kommer ofta försent och kan tillbringa hela lektioner med huvudet lutat mot sin bänk. Han är frustrerad över att mamma har lämnat pappa för en annan man och att pappa helt verkar ha tappat greppet och bara hasar omkring hemma i pyjamasbyxor. När klassen får i uppgift att titta på ett organ i kroppen ämnesövergripande ger han liksom upp innan han ens börjat. Sååå jobbigt. Och så händer det som inte får hända, hans pappa blir akut sjuk och hamnar på sjukhus. Läkarna tror att det är något med hjärtat.
Aline går i samma klass som Oliver och är gaska nyinflyttad. Hon vill egentligen inte vara där, familjen testar ett år "på prov", och har bestämt sig för att aldrig prata med någon i skolan om det inte är absolut nödvändigt. När klassen får uppgiften väljer hon hjärtat. Hon mailar omedelbart till kardiologen och ber att få komma och träffa en hjärtläkare för att lära sig mer.
Och där, på golvet i en korridor på kardiologavdelningen, möts Aline och Oliver. Trevande och avvaktande till en början, men med tiden inser de båda hur mycket de gillar varandra. Det är ju bara det att det inte går. Oliver kan inte erkänna för sina kompisar att han gillar den tysta nya tjejen. Och Aline kan inte bryta sitt löfte om att aldrig prata med någon i skolan.
Jag gillar Hjärtat är en knuten hand. Den är inte yvig och högljudd, men jag tror att många kan känna igen sig i både Olivers och Alines liv och känslor.

fredag 15 juni 2018

På gränsen mellan barn och vuxen

Den senaste veckan har jag läst två ungdomsböcker för elever som definitivt är äldre än de jag jobbar med. Fantastiskt roligt som omväxling från alla mellanålders- och börja läsa-böcker som jag brukar sätta i mig.
Böckerna har, insåg jag efter ett tag, väldigt många likheter. Och säkert ännu fler olikheter... Böckerna är båda inlästa av sin respektive författare. Böckerna handlar om 17-åriga tjejer, på gränsen mellan barndom och vuxenhet. Båda huvudpersonerna har frånvarande mammor - även om skälen skiljer sig åt. Båda känner stort ansvar för sina pappors väl och ve. Båda känner sig annorlunda än sina jämnåriga. Båda blir kära. Båda böckerna är väldigt bra!


Så vilka är då böckerna?



Men medan Jorinde i Tionde våningen bor ensam eftersom hennes mamma hittat kärleken och flyttat till USA och pappan är deprimerad och bor i sommarhuset i skärgården, så bor Liv i Inuti huvudet är jag kul ensam med sin pappa eftersom mamman dog i en bilolycka när Liv bara var 2 år.

Jorinde får ofta höra från sina klasskompisar att hon lever ett lyxliv. All denna frihet, ingen som tjatar, en hel fyrarumslägenhet för sig själv. Men för Jorinde innebär det också att ingen annan städar, ingen har handlat mat när hon kommer hem, inte lagat den heller, förresten. Ingen frågar hur hennes dag har varit, småpratar om allt och inget, frågar om hon vill ha en kopp te på kvällen. Allt det där vanliga familjegyttret, på gott och ont, får hon klara sig utan. Och så är det pengarna. Jorinde har aldrig några pengar. Hon äter snabbnudlar, vita bönor i tomatsås, billigt pålägg som leverpastej. Och hon skulle aldrig drömma om att skippa lunchen i skolan - gratis mat fem dagar i veckan! Fast det där med pengarna kan hon ju inte erkänna för någon, för hon vill ju inte att de ska tänka illa om hennes föräldrar.
Inte ens bästa kompisen Agnes, som tillbringar så mycket tid tillsammans med Jorinde, verkar förstå vidden av den ensamhet hon känner. Och allt hade väl tuffat på som vanligt om det inte hade varit för Emanuel. Han bara dyker upp på en fest som Jorinde och Agnes har och har får med sig (okej, han tar) en kristallkula i brunt glas som tillhör en kristallkrona som en gång hängt på Jorindes morfars fars skepp. Jorinde älskar den där kristallkulan och hon vill såklart genast ha tillbaka den, men istället råkar hon bli kär i Emanuel. Och Jorinde känner mer och mer att tyngden av alla människor som behöver henne håller på att bli för stor. Mamma i USA vill att hon ska komma dit över jul, och vill att Jorinde ska klara och kanske till och med älska sitt nya fria liv. Pappa ute på sin ö behöver muntras upp, hindras från att ta livet av sig och kan ju inte lämnas ensam hela julen - hur skulle han överleva det? Agnes blir svartsjuk när Jorinde blir kär i Emanuel, för hur ska hon klara sig om Jorinde bara håller på att kärar hela tiden. Och dessutom tycker Agnes att Jorinde daltar alldeles för mycket med sin pappa. Jorinde dras år fyra håll samtidigt och hinner aldrig riktigt fundera över vad hon själv skulle vilja. Ständigt dåligt samvete och en känsla av att det är alla andras tur nu, hon måste själv stå tillbaka lite.

Livs liv ser helt annorlunda ut. Hon har precis flyttat med sin pappa från lägenheten i Stockholm till ett stort gammalt ruckel utanför det lilla samhället Ingelstad, utanför Växjö. Pappan växte upp i Ingelstad och hade alltid drömt om det där specifika huset, och plötsligt en februarimorgon står Liv på busshållplatsen på landsvägen och väntar på bussen till sin nya gymnasieskola. Liv avskyr det. Hon har alltid varit fruktansvärt blyg, en liknelse som hon ofta använder om sig själv är "stum tomat" och allt hon gör och säger analyseras i det oändliga, in i minsta detalj. Redan den där första dagen gör hon sig bilder av medresenärerna på bussen. Det är Candycrush - tjejen som troligen kommer från Syrien och inte kan svenska än, hon ser sur ut och spelar sammanbitet cc hela vägen in till Växjö. Det är portföljmannen, lärarkvinnan och så Dostojevskij som går på i Ingelstad, och som kallas så eftersom han håller på att läsa en roman av författaren.
Liv säger helst ingenting alls och rasterna blir ett veritabelt helvete. Hon tackar nej till att följa med till cafeterian, hon genomlider luncher, hon håller sig på sin kant och flyr in på toa. Men så börjar Candycrush prata med henne på bussen en morgon, och det visar sig att hon inte alls kommer från Syrien och att hon kan svenska alldeles felfritt, och det verkar heller inte som att Alia, som hon verkligen heter, bryr sig så mycket om att hon får sköta konversationen alldeles själv. Liv kan bara tänka på hur otroligt freakig hon måste framstå i Alias ögon, men Alia verkar inte bry sig om det heller.
När det är dags för grupparbete på franskan så hamnar Liv tillsammans med Dostojevskij, som i verkligheten heter Gunnar. Hon beklagar honom, inuti sitt huvud, eftersom grupparbete och muntliga redovisningar verkligen inte är hennes grej, men han verkar inte heller förstå vidden av hur freaky hon är. Han föreslår saker, planerar och bjuder hem henne till sig för att jobba färdigt. Liv kämpar, verkligen kämpar, för att verka lite normal, men när hela redovisningen inleds med total dödsångest och Liv svimmar mitt framför hela franskaklassen gör hon det enda möjliga. Hon slutar gå till skolan.




Båda böckerna känns så känslomässigt trovärdiga. De ständiga tankarna på att vara, eller i alla fall verka, normal. Övertygelsen att folk runt omkring bara råkar vara snälla ibland fast de egentligen inte gillar en. Att hela tiden ta hänsyn till alla andras känslor/viljor/behov till den grad att de egna känslorna/viljorna/behoven blir alldeles suddiga. Att alltid tänka på hur andra uppfattar en. Att aldrig kunna säga allt eftersom det skulle få alla runt omkring att springa iväg vilt skrikande. Att tvingas ljuga för de som betyder mest eftersom sanningen är så jobbig.
att definiera vem böckerna passar för är såklart alltid svårt, men jag skulle säga att alla från 14 år kan läsa dem med behållning. Tonårsföräldrar bör nog faktiskt göra det.


ps. Maria skrev om Tionde våningen tidigare i våras.

tisdag 15 maj 2018

Alla suger och det är ingens fel

Det var först är jag läst ut boken som jag insåg att författaren själv var typ jämngammal med sin huvudperson. Jag blev omedelbart sjukt imponerad (och liiite avis...) (Fast det skulle jag ju aldrig avslöja!)
Ebba Hyltmark har skrivit en träffsäker bok om att gå i nian och längta vidare. Nu är det visserligen 21 år sedan jag själv gick och hatade min högstadieskola och önskade mig vart som helst som inte var denna smutsgula tegellänga, med nedklottrade skåp och slitna plastmattor på golven, men jag kan fortfarande minnas känslan av att vilja mer, vilja annat, vilja bort.
Li har bara en vårtermin kvar innan hon tänker ta sitt pick och pack och flytta till Stockholm. Hon har redan siktet inställt på MIT i London efter gymnasiet och för att ha skuggan av en chans att komma in där krävs den allra bästa gymnasieskolan. Och den har hon spanat in under en resa till huvudstaden. Det finns inget som håller henne kvar i staden där hon bor, hon har inga jämnåriga vänner, hennes 6-åriga lillasyster är ett monster och föräldrarna är fejk. Bara att åka med andra ord. Så träffar hon Sigvard, en 69-årig änkling som bor i en liten stuga i utkanten av staden. Sigvard är lika klok som Yoda och behandlar henne som en jämbördig. Sigvard och hon pratar om allt. Hon berättar som sina drömmar, han om sorgen efter sin döda hustru och dottern som reste iväg och sällan kommer och hälsar på. Tillsammans öppnar de upp sig lite mot världen och tar små steg mot framtiden. Li börjar faktiskt prata lite med några på skolan och Sigvard gör sig kvitt gamla saker som håller honom fast i det förgångna.
 
En dag börjar Max i Lis klass. Han dyker upp på mattelektionen, med ett överlägset leende på läpparna och intensiva svarta ögon. Li kan inte värja sig. Hon blir hopplöst förälskad och allt som hon har planerat känns inte längre lika självklart. Tillsammans med Max kan Li vara tyst eller prata, det kvittar, hon får ett behov av att vara nära som aldrig varit hennes grej och det är plötsligt uthärdligt i skolan. Li vägrar lyssna när Olivia, Lis 9-åriga kompis, och hennes föräldrar uttrycker misstro och skepsis mot Max. Han är ju perfekt, vad skulle kunna gå fel?


Li drar in mig i sin värld och håller mig kvar där tills jag läst klart boken. Och detta även om jag själv förmodligen är en av de där hopplösa vuxna som inte fattar någonting och som Li inte hade gillat. Längst bak i boken står Lis instagramnamn och när jag går in och kollar på hennes konto står det mycket riktigt som presentation "Tycker förmodligen inte om dig :)". Så ok, jag låter dig vara ifred. Men du kan inte hindra mig från att gilla dig skarpt ändå, Li. Och önska mig själv lite av din drivkraft.

tisdag 5 december 2017

Julkalender Lucka 5 - Tre saker jag inte vet om dig

Jessies mor har gått bort och inget är sig likt. En dag kommer hennes far hem med en ring på fingret och berättar att han träffat en ny kvinna på ett forum för sörjande. Hon heter Rachel, bor i Los Angeles och har en son som är lika gammal som Jessie. De kommer att kunna gå i samma skola och Jessies pappa är eld och lågor. De lämnar Chicago för pappans nya kärlek och Jessie har tyvärr inte så mycket att säga till om i frågan. Väl framme i Los Angeles visar det sig att bonusbrodern inte är så trevlig och han är inte snäll mot Jessie. Huset är stort, vitt, sparsamt möblerat och känns inte välkomnande. Rachel är sval i sitt bemötande och det är inte lätt att komma in i gemenskapen i skolan. Jessie känner sig helt vilse och vantrivs. Pappan är totalt uppslukad av sin kärlek och Jessie är ensam.
Men en dag dimper det ner ett mail  från Någon Ingen i hennes inkorg. Personen påstår sig vilja hjälpa Jessie att komma tillrätta på skolan. Någon Ingen vill inte avslöja sin identitet och Jessie är till en början väldigt skeptisk. Är det ett skämt?
Hon bestämmer sig för att chansa, för hon har inget att förlora, och det dröjer inte länge förrän de börjar komma varandra nära. Men vem är Någon Ingen egentligen?


Det är en romantisk, varm bok men som även innehåller en del sorgligheter. Mailkonversationen mellan Jessie och Någon Ingen är till en början sparsamma och återhållsamma i språket, men tar efter hand fart och blir mer avslöjande med tankar och funderingar om livet och allt vad det rymmer. Det är en bok som inte går att lägga ifrån sig- läs den!


Boken är skriven av Julie Buxbaum, och det bok är hennes första ungdomsbok. Tidigare har hon skrivit riktat till vuxna. Du kan läsa mer om Julie Buxbaum här: https://www.goodreads.com/author/show/843820.Julie_Buxbaum


Tre saker jag inte vet om dig


fredag 12 juni 2015

Sommarlov = flytt av biblioteket på Rinnebäcksskolan

Så här ser ett, nästan, nerpackat skolbibliotek ut!
Alla böcker hann inte bli lämnade innan deras hyllkompisar blev nedpackade, så de får hamna i en "gott och blandatlåda"
Biblioteket flyttar tillfälligt till ett klassrum eftersom att skolan växer och den befintliga lokalen behövs till matsal. 
Nästa vecka flyttar hyllor och lådor och sen ska alla böckerna in i hyllorna igen.
Vi ses till hösten!